Två månader i Marocko nu. Livet är fint, mjukt, gott och i lagom tempo. Inte så mycket som stressar och finns det det, så bli man väldigt medveten om det och så blir det lite jobbigt ett tag men det går snart över. Sen en månad har jag min bror på besök. Han letar livet han också och har modigt sålt sin lägenhet, en massa bohag och söker nu efter sin plats på jorden. Vi har hyrt en lägenhet tillsammans och det har gått riktigt bra, jag minns ju inte när vi bodde ihop sist eftersom han är så pass mycket äldre än jag och ju var så liten. Vi har våra små rutiner som ett strävsamt par - han läser sin lite nördiga statistik och annat som han tycker är intressant som har med samhället att göra, gör frukost, jag jobbar, han går till stranden, vi spelar kort, jag rider, matlagningen blir det inte så jättemycket med men desto fler restaurangbesök. Jag har också yogat honom vilket han haft ett stort behov av, efter några pass med mig är han nu mjukare och inte lika kylskåpsaktig. Vi lägger också vårt barndomspussel, lite i taget och bit för bit. Han minns saker som inte jag minns, han har upplevelser som inte jag har, både han och jag får ny (rätt) information, saker läggs tillrätta, gamla saker klaras ut, det berättas, fälls lite tårar, transformeras och mynnar ut i nåt annat, en annan förståelse för det som varit, en lättnad, ett nytt perspektiv, aha-upplevelser, tacksamhet och frustration över föräldrars gärningar men också tillkortakommanden, mer tårar och mer insikter. Rörande, läkande, förenande, utvecklande och av godo.
Vi är nu skilda åt sen några dagar men har varit i Marrakech tillsammans med hans kompis som också förälskat sig lite i Marocko nu, gjort stan, gosat kamel, upplevt den konstant surrande medinan, prutat och haft det fint. Det var trevligt att vara där ett par dagar men jag ville snart tillbaka till Essaouira, skönt, lugnt och my type of town. Lagom stort, lagom temperatur och här har jag ju min fina Atlas, volontärundervisningen i English Street Class, och jag känner lite folk, blir igenkänd då barnen kommer och hälsar på fröken, jag hänger med mina hästkillar och känner mig hemma. När jag kom hem blev det lite puss på hästen, lite inköp i den lilla hanouten, sedan också in till stan då jag äntligen fått tag på en skjorta jag kan rida i, men fick gå med den till skräddaren för att justeras då den var alldeles för lång, druckit te med min vän i en bod, och det är skönt att vara ensam några dagar.
Snart snurrar det till igen - bror och kompis kommer snart hit, sedan kommer fler, två kvinnor som kommer för att njuta havet lite innan ridresan i Sahara väntar, så spännande och roligt ska det bli. Det är deras tredje resa med mig, så otroligt tacksam är jag att de väljer att följa med igen och igen <3
Nu har jag dessutom hittat en klass i darija, och det ska bli så kul, första lektionen i morgon! Även om jag pratar en del redan känner jag att jag behöver mer, mer ord, mer grammatik, mer träning.
Varje dag kommer det över mig hur fantastiskt bra jag har det, hur lyckligt lottad jag är när jag går till hanouten och köper yoghurt, ägg och bröd för under tio dirhams, när jag har den sommarvarma solen i ansiktet, sätter näsan i Atlas päls, hör barnen leka utanför eller när jag ser den magnifika solnedgången. Marocko har såklart sina baksidor, fattigt, skräpigt, och när det gäller vård och skola finns en del att önska och att vistas här innebär att man får se saker som inte är så smickrande alla gånger men det är också underbart, vackert, glädjefullt, enkelt och energigivande. Som så mycket annat i livet får man helt enkelt ta Marocko som det är, det onda med det goda. Jag trivs här, försöker leva i nuet och ser inget alternativ till det jag har här just för dagen utan jag känner mig tillfreds och nöjd. Ibland få jag så fina meddelanden eller kommentarer där man tycker jag är modig, eller, jag vill också göra som du, du är en inspiration och jag blir såklart alldeles varm i hjärtat och tänker då på jag på hur glad jag är att jag tog steget, vågade, hoppade, och hittills har jag ju landat på alla fyra. Häromdagen såg jag en T-shirt med trycket "If not now -when?" och ja, det är ju en sån bra fråga, man vet inte vad morgondagen har med sig, så om du går och längtar efter en förändring, eller har en dröm - gör verklighet av det! Prova! Vad är det värsta som kan hända? Gör en plan, hoppa, våga och ta steget. För om inte nu - när?
