Som ett smycke i solen

Så här i slutet av min säsong, en lördag kväll medan jag väntar in de sista gästerna, värmer jag benen i solen, hör fåglarna kvittra och bara njuter. Jag upptäckte nyss en för mig ny skalbagge – den vackra, metallskimrande praktbaggen. Tänk så fantastisk naturen är egentligen. - den är som ett smycke i solen.

Man blir nästan lite religiös och väldigt ödmjuk. Religiös, ja … Säger man att man inte tror på någonting speciellt här skakar folk på huvudet. Hur är det möjigt att inte tro på någonting? Någon måste ju ha skapat detta fantastiska som vi ser och upplever varje dag. Tron är så självklar här och man lever med hela tiden. Och varje dag får man någon välsignelse till sig – alla de där orden som vi kanske använde mer förr i Sverige också, som ”må Gud välsigna dig” och liknande. Vid möten i affären, när man hälsar på någon, när man säger hej då, när man ger en tiggare en slant, när man är ledsen eller när man säger något snällt. Det är ändå ganska fint tycker jag och känns lite tryggt på nåt sätt. Inte för att jag är otroende, men jag upplever mig nog inte som särskilt religiös, precis som många andra svenskar. En gång sa jag till en person här i Marocko när vi kom in på det här ämnet:

-Men tänk om Gud inte finns då?

Personen såg både medlidsam och förskräckt ut och undrade vem i som hade sagt det. Så otroligt befängt och stackars dig som blivit itutad att gud inte finns.

Och ja … vem har sagt det egentligen? Här är det så självklart, och nästan alla är troende även om man är mer eller mindre praktiserande.

Nu på onsdag är det Eid al-Adha, högtiden när man offrar ett får – oftast är det en ståtlig bagge – till minne av berättelsen om Abraham som skulle offra sin son men i stället fick ett får att offra. Det är årets största högtid här, så nu gäller det att passa på att handla innan allt stänger i flera dagar. Vi ska i alla fall njuta av den storslagna naturen, den vilda och vackra Atlanten och de underbara hästarna i dagarna sju. Vem allt det där vackra nu är skapat av :)