Machi moshkil - inga problem

Här i Marocko upplever jag ofta att ingenting egentligen är något större problem.

Vill jag ha hjälp med något? Ja självklart, machi moshkil. Inga problem.

Har jag gjort något fel och behöver rätta till det? Machi moshkil madame. Det löser vi.

Om en deltagare på mina resor vill ha något speciellt? Byta häst? Annan sadel? Födelsedagstårta? Machi moshkil. Självklart. Och jag älskar det.

Det finns en mjukhet här. En självklarhet och en tillit till att saker går att ordna. Man känner sig aldrig riktigt besvärlig när man frågar faktiskt, så skönt. Det blev väldigt tydligt den där gången när jag köpte en liten getunge, en liten killing i Sahara.

Det var på en nyårsresa i Sahara och på ett besök hos några nomader som jag fick höra att en killing hade förlorat sin mamma. Och jag kunde såklart inte motstå det hängande små öronen och det söta bräkandet. Jag köpte henne. Den lilla varelsen fick namnet Titrit, som betyder liten stjärna på berberspråk. Och hon var verkligen en liten stjärna. Mina deltagare blev genast engagerade. Alla hjälpte till. Alla ville hålla, mata och gosa. Bara ett litet problem... Hur skulle jag få hem henne? Jag hade ju en transport för mig och mina deltagare tillbaka till Marrakech.

Jag ringer chauffören för att göra upp tid för hämtning, och så passar jag på.

– Du… det är så här att jag har köpt en get. Kan jag ta med den i bilen?

Chauffören skrattar lite och säger sedan:

– Ja, ja Sofia, det går bra. Machi moshkil.

Såklart. Så vi ordnade en låda, alla på ökencampen hjälpte till, det gjordes hål i lådan, man la i halm, jag fick instruktioner för matning. Köpte blöjor. Fixade nappflaska och mjölkersättning. Väl iväg så ville Titrit absolut inte sitta i lådan. Hon ville sitta hos mig. Helst i knät. Nära. Och jag hade inget emot det såklart.

Nästa stopp var Ouarzazate för övernattning på hotell. Jag hade en lösning för henne men eftersom jag helst inte vill lämna henne ifrån mig så lyfter jag i alla fall telefonen.

– Salam, lebas? Jo, eh… det är så här, att jag har en get med mig. Som ska med mig hem. Får hon möjligen följa med till mitt rum? Damen i luren tvekade inte.

– Ja, ja madame. Machi moshkil. Det går bra. Om hon var förvånad så röjde hon inte.

Så Titrit checkade in på hotell tillsammans med mig, men såklart ville hon inte inte sova i lådan. Hon protesterade högljutt så vad göra? Hon fick såklart ligga bredvid mig i sängen. Machi moshkil. En liten varm kropp i min säng.

Efter hotellfrukost med get fortsatte färden mot Marrakech. Titrit fick uppleva souken och medinan, många "Ååhh" "Titta en get!" och "Nämen!"

Min och Titrits sista etapp innebar nu ytterligare en bilfärd, så när vi skulle ta taxi hem fick jag ringa igen.

– Ja hej… det är så här, att jag har med mig en get?

– Machi moshkil madame. Machi moshkil. Som om det hände hela tiden. Såklart.

Titrit överlevde transporten. Hotellnatten. Medinan i Marrakech.Taxiresan hem.

Hon sprang fritt på gården. Åt från nappflaska och fick dia getmammman på gården. Var busig, nyfiken och så innerligt söt. Nu hade vi ordnat en annan låda och hon accepterade att sova i den, men nedanför sängen och med min hand i lådan.

Men efter tre–fyra veckor vaknade hon en morgon och betedde sig så konstigt, mådde dåligt och så dog hon i min famn. Jag vet fortfarande inte varför. Här säger man att det händer ganska ofta att små killingar ibland bara inte klarar sig. Så ledsen jag var och så trist det kändes när hon ändå hade klarat det värsta. Men vissa saker råder vi ju såklart inte över, och de är bara att acceptera att allt inte går inte att kontrollera. Allt går inte att fixa men mycket här i Marocko är ändå mashi moshkil.

Jag är glad för den lilla tiden jag fick med min lilla stjärna.

Och kanske är det just det som Marocko lär mig igen och igen:

Att våga säga ja. Att våga fråga. Att våga ta hem en get.

För det mesta ordnar det sig ju.

Machi moshkil ✨