Snart en månad har jag varit i Marocko nu, fortfarande lite omtumlande men händelserikt och fantastiskt, och jag börjar väl så smått komma ifrån overklighetskänslan och känna mig mer hemma. Det var lite tungt under några dagar i samband med min pappas födelsedag och det är fortfarande surrealistiskt att han inte är här. Nånstans är han dock med och hejar på mig och mina äventyr i Marocko. Det var också tungt när min dotter fick ta bort sin hund, tretton år var hon med oss och det smärtar fortfarande. Men så är ju livet, pärlband av både soliga och sorgsna dagar. Jag har också fått ett första besök från Sverige vilket var jättetrevligt, vi har bara haft facebookkontakt förut, jag har kliat getabockar under skägget, undervisat barnen i gränden igen med Simon says och Old Macdonald, jag har ridit mycket i fantastiska solnedgångar, jobbat på min tagine (måste skärpa mig med matlagningen), jobbat och också hunnit med att vara förkyld ett par dagar.
För en knapp vecka sen tog jag bussen till Marrakech där jag stannade en natt och gick på underbar hamam och ordentligt skrubbad och masserad var jag redo för att åka till Sahara. Har nu spenderat sex dagar här, rekat, undersökt, jobbat och blivit kungligt serverad underbar mat, lyssnat på syrsorna, hört regnet på tältduken (men ack så lite, bara lite dugg), vinden ibland, ett och annat åsneskri, hundar, tuppar och människor. Veckan har bjudit på mycket annat också, jag och ytterligare några gäster följde med när en kvinna skulle skjutsas till öknen där hon bor. Klockan 22 ungefär drog vi iväg och i mörkret ser Saharas dyner ut ungefär som snödrivor. Efter vägen såg vi några olika djur, en igelkott, precis likadan som våra, en mycket liten vit hjort, strövande dromedarer, och till slut hamnade vi i den nomadby dit kvinnan skulle. Alla, kanske 10-12 personer sov ju såklart när vi kom ca kl 01 på natten, men vaknade och snart hade vi alla fått te och lite senare också grillspett med fantastiskt smakligt kött och brödbitar till detta såklart, lite senare cous-cous, mera te och strax bredvid det lilla lägret hörde man fåren och getterna bräka och då och då fladdrade fladdermöss förbi. Allt detta under den stjärnklara himlen och den väldigt tydliga Vintergatan.
På väg härifrån åkte vi till en liten nomadskola där ett tält tjänar som klassrum. Vi skojade lite och jag lärde ut svenska vokaler (svårt) de andra fick skriva sina namn på arabiska (också svårt). På väg därifrån stannade vi vid några stora dyner, där vi blev nergrävda i sanden som fortfarande var varm och där sov vi en liten stund innan vi åkte hem igen. På vägen hem råkade vi köra fast i sanden, vilket påminner mycket om att fastna i snön, men vi var snart uppgrävda igen, dock inte med hjälp av spadar utan här är det handkraft som gäller.
Äventyren var dock inte slut med detta, nästa kväll drog vi iväg igen, även nu off road till en odling som hör till familjen här kan man säga. Ett litet hus, solceller för el, en borrad brunn med tillhörande bevattningssystem, allt med berget Beni runtomkring. Här blev det trumspel runt lägerelden följt av yoga. Ökenluft i kombination med yoga verkade ha gjort alla helt utmattade för efter lite solhälsning, meditation och andningsövningar somnade alla tvärt under stjärnorna.
Tillbaka på riaden har jag också fått lektion i amazigh, berberspråket, varit i kasban och fått en rundtur i en butik som också påminde mycket om ett museum, brutit bröd med väderbitna nomader och plåstrat om en skorpionbiten hushållerska. Det är inte farligt dock, bara om man skulle vara i väldigt dåligt skick, men det gör ont. I butiken/museet fick jag se en snickare in action och jag är ju inte nån träkännare precis men visst tyckte jag det såg bekant ut…? Jajamän, träet kommer från Sverige, lite av en överraskning så här i södra Marocko. Även på riaden har vi sett hantverkare in action då man håller på och bygger två hus. Fantastiskt vackert kommer det att bli, och fort går det, det arbetas från morgon till kväll under lite annorlunda arbetsvillkor, inga arbetskläder, man jobbar i sina sandaler och flip-flops, nån enstaka har handskar, man ser väldigt få verktyg och maskiner, t ex grävdes två gropar för att blanda bruk i, så ingen tombola syntes till här inte. Unga och gamla jobbar sida vid sida, yrken går i släkten verkar det som så ett par bröder är här med sin pappa och farbror, alla sliter hårt, det är varmt men stämningen är hög och alla är angelägna om att göra ett bra jobb och man verkar hugga i lite varstans där det behövs också. Även jag och det belgiska paret som också bott här har hjälpt till lite grand och det känns roligt att kunna bidra även om det bara är lite.
Alla här är vänliga, frågar om man har det bra, undrar man om något så är man ivrig att svara eller ta reda på svaret. De är såna fixare och ingenting är omöjligt. Ska i morgon lämna detta fantastiska ställe, lite dubbla känslor men snart är jag ju tillbaka, Sahara drar - lugnt, stilla, vackert och magiskt lockar det mig tillbaka. Inte mindre är tre gånger till i höst faktiskt, underbart. Tacksam över min första månad i Marocko och ser fram emot fler, nya äventyr, vänner som kommer på besök och andra gäster som jag ska rida och yoga tillsammans med i höst.
