De finns många sätt att ta sig fram i Marocko. Fram kommer man som regel alltid. Man kan lifta, bli upplockad av en snäll själ som bara frågar om man vill behöver skjuts, man tackar och den lilla skruttiga bilen eller tjusiga turist SUV:en åker vidare. På lokalbussen går man på bussen, sätter sig och när man kommit iväg kommer någon, i det här fallet chauffören, men ibland en annan person och kasserar in pengarna, sju eller åtta dirhams. Bussen är inte av senaste modell precis, på en del ställen ser man marken susa förbi under bussen, den brummar ordentligt men är så klart helt funktionell. Chauffören med händerna på ratten, håller sedlarna hopvikta på längden lindade runt långfingret i vänster hand och på instrumentbrädan i en rund liten kartong, som jag misstänker en gång innehållit trekantsostarna La Vache qui rit, ligger växelmynten. Vi åker, genom arganland, man ser flockar med får och getter och ibland dyker någon upp inifrån skogen som vinkar och vill följa med. Små rosa, gröna och blå biljetter som påminner om min barndoms biobiljetter får en kråka och ges sedan till den betalande passageraren. Efter en stund uppmanas jag att visa min lilla biljett, en kontrollant har stigit på bussen för att se att alla biljetter är i sin ordning. Han kontrollerar noga numret, nickar och farbrorn bredvid mig tar nu av sig sin mössa, viker ner kanten, tar fram biljetten ger den till kontrollanten som sedan går vidare. Idag kliver det på en mamma med en rullstolsburen son. Nån handikappramp syns inte till men några starka medpassagerare fiskar upp rullstolen med pojken i och kilar fast den i mittgången. Vid nästa hållplats ska en ung kille gå av och han får klättra över sätet bredvid för att komma förbi rullstolen, hoppa ner på mittgången för att sedan kunna hoppa ur. När mamman har nått sin destination blir det samma procedur, några starka armar hjälper henne av med stolen och hon går vidare, skjutande rullstolen framför sig på det ganska ojämna underlaget.
Väl inne i stan kan jag sedan åka vidare med taxi dit jag ska, en taxi kostar åtta dirhams inne i själva stadskärnan, de finns många och det är väldigt smidigt. Andra sätt att frakta sig på är elektrisk MC, mestadels för betalande turister, men ser helt klart ganska skönt ur, cykel förstås och mopeder, motorcyklar och vespor av olika slag och hastigheter. På en av de stora gatorna i Essaouira kan man också åka häst och vagn. Jag gör ju inte det och kommer nog aldrig att göra då hästarna tyvärr inte är i bästa skick, men jag försöker tänka att en häst antagligen försörjer en hel familj. Man kan också sig fram på åsna som är väldigt vanligt i de små byarna, där också en del väljer att rida sin häst för att komma till sin destination. I öknen tar man såklart öknens skepp, man kan åka på diverse flak, i skuffar, i flådiga SUV: ar och man kan såklart också välja att gå vilket jag gör jag för det mesta. Fram kommer man ju alltid.
Comments